Maxette på balkongen till hotellet "Habana Libre".
Lyxturistbussen tar oss från Varadero flygplats till Hotel Habana Libre, tidigare Hilton som var Fidels högkvarter under revolutionen. Utsikten från den trettonde våningen över huvudstaden Havanna (rökig av den förorenade luften från bensinbilarna, trots att de inte är många jämfört med Europa) var värd klättringen.
En parad i amerikanska bilar som klassificerar det kubanska arvet, inviger "Cuba Grande". I Havanna besöker vi Capitolium, Grand Theatre, Revolutionens Museum, Katedralen ... enorma monument. Gamla stan är ett unikt smycke, där ligger den berömda och odödliga Bodeguita del Medio bar, favoritplats för Hemingway, Pablo Neruda, Salvador Allende ... där hedonisterna njöt av äkta Mojito, cocktailen gjord av rom, myntablad, rörsocker, lime och kolsyrat vatten. Dagen avslutas med en föreställning på den berömda "Buena Vista Social Club", där vi bland annat hade äran att se och höra den berömda Omara Portuondo (som sjöng bland annat med Nat King Cole, Adalberto Álvarez, Los Van Van) och den makalösa slampoeten Juana Bacallao, en liten dam som närmar sig nittio år med en djup styrka. Jag dansade. Maria Llerena dansade. Vi hjärtligt underhåll gruppen. Förtrollade vi är min man och jag. Eftersom jag tror mig i Nirvana, raderar jag meditation i min rutin. Ett stort misstag.
"Jag ska till Kuba för att hälsa på min familj." sade vår väninna, den berömda kubansk-svenskan Maria Llerena, la Reina. På ”Cuba Grande” är ”Res med hjärta, hjärna och omtanke" Albatros slogan, resebyrån som organiserar resan. Kuba var längst ner på vår reselista. Vi bestämde att den skulle upp och höll oss fast vid Albatrossvingarna till La Reinas glädje som åker tillsammans med sin väninna Mona Sjöström, Tv-producenten som bl.a. producerade "Bolibompa" ett av de mest framgångsrika barnprogrammen i svenska televisionens historia där Maria var gäst. Mona Sjöström är nu en erkänd konstnär och sjunger gärna Edith Piaf, Marlene Dietrich, osv. Hon går glad och sjungande med sin oskiljaktiga käpp, i vilken det finns en lampa som lyser, som stöd.
Det är så vi hamnar min man och jag i februari 2014 för första gången med en grupp svenska pensionärer i Republiken Kuba Libre. Ön beboddes av indianfolken Tainos och Ciboney och ”upptäcktes”, som också bl.a. min födelse ö Guadeloupe, av Columbus. Grundad av Diego Velázquez de Cuéllar, koloniserad av spanjorerna, Kuba blev oberoende från Spanien med hjälp av Carlos Manuel de Céspedes och revolutionerades av den berömde Fidel Alejandro Castro Ruz. Fidel Castro född 13 augusti 1926, kom till makten 1958-1959 efter att ha störtat den diktatoriska regimen ledd av Fulgencio Batista. Jag var 9 år och känner mig tillbaka i min egen barndom som slavars och kolonisatörers barnbarn, sittande på vår egen revolutionär Gérard Lauriettes skolbänkar. Jag hissar min flagga färgad av uppmärksamhet. Mina yngre års lärdomar om Kuba och dess revolution imponerade på mig. Det finns många kritiker av revolutionen, men jag hade valt det bästa och förträngde det negativa. Så Kuba denna dag är för mig synonymt med utbildning, min sak.
Kuba har över 47 universitet som erbjuder ett brett utbud av studier för tekniska yrken, medicin, juridik, ekonomi, vetenskap, ekonomi och många andra som till exempel konst. Enligt en UNESCO rapport från 2009 så är Kuba i särklass det latinamerikanska land som erbjuder den bästa utbildningen till hela sin befolkning. Ja! Kuba är synonymt med vår vän Maria Llerena som inte bara är kubanska kulturens pelare i Sverige utan också den mest kända. Född 1942 i Cienfuegos på Kuba, Maria, är den första kubanska kvinna som kom i Sverige, mer exakt i 1966. Hennes talanger är oändliga. Sångerska, danserska, kompositör, musiker, berättare, föreläsare, pedagog och lärare, hon blev känd som den första icke-svenska som ledde sitt eget Tv-barnprogram i Sverige. Hyllad som «Flickan från Havanna» hon uppträdde bland annat med Sven-Bertil Taube i Hylands hörna. Hon var vän med Josephine Baker, Maya Angelou, Monika Zetterlund, Olof Palme, … Sedan dess har Maria fått flera kulturstipendium, priser och utmärkelser för sitt arbete med både barn och vuxna. Hon fortsätter att dela sin musikala glädje med alla åldrar överallt i Sverige. «Man föds inte med rytmen» undervisar Maria. «Man lär sig rytm genom att lyssna, lära och röra sig. Barn gör inte vad föräldrarna säger, de gör som föräldrar gör. Med ett ord, barn imiterar sina föräldrar och när föräldrarna dansar, de dansar.»
Den långa kubanska stiliga damen bjuder unga mödrar för att dansa med sina barn i deras armar på hennes föreställningar av «Baby Salsa». Hennes framgång och berömmelse beror bland annat på, att Maria själv är en god mamma till sina fina tre barn. Hon är spontan, kreativ, glad, full av liv, mycket andlig och... karibisk. En känsla som jag tycker för oss samman. Kuba! Synonymt även med konst, nämligen Wifredo Lam, Kubas Picasso: «Jag ville med hela mitt hjärta måla dramat i mitt land, genom att grundligt uttrycka andemeningen och skönheten i de svartas konst. På så sätt kunde jag fungera som en trojansk häst som spydde fram hallucinerande figurer med makten att överraska, att störa exploatörernas drömmar.» informerade Wifredo. Kuba synonymt med konstnärerna Eduardo Abela, Alberto Korda, gruppen Bayate från Santiago de Cuba med Luis Joaquin Rodriguez Arias, Luis Ricardo, Luis Joaquin Rodriguez, Luis A. Villalon Rades, Richard Bruff Bruff, Roberto Torres Lameda, Ángel Martínez Llopiz... Kuba synonymt med musik, dans, Buena Vista Social Club, Internationell gitarrfestival, Pepe Trovas festival, Jazz festivalen … Kuba, sol, hav, Kuba ... för mig, dess folk, dess glädje … Ja! Jag kommer Kuba! Trots en subtil varningsklocka jag gläder mig.
« ... Cuba quiero baila la salsa." Min barndom i Guadeloupe tillbringades med ljudet av son, cha cha cha, mambo och all musik som ingår i salsa. Såsen. Historien om salsa som har genomsyrat hela världen har olika versioner, men latinsk musik har verkligen sin källa i Kuba och dess rötter i Västafrika, där inte bara slavhandeln blomstrade, men där Yoruba och andra västafrikanska religioner som Santeria har skapat rytmer för att kalla sina gudar. Till dessa lades rytmer med flamenco gitarr av spanska trubadurer i Kuba. Isaac Oviedo, ledare för bandet Santiga Casana var en av uppfinnarna av son. Senare utvecklade Emilio Orfe Danzón stilen med fiol, cello, flöjt och afrikanska slagverk.
«Mina vänner Cachao Lopez med sin bror Orestes Lopez skapade Nuevo Ritmo i slutet av 1930-talet genom att strippa den sista delen av Danzón. I tio år dansades denna musik enbart av svarta. Och den kubanska koreografen Rodney skapade en dans för Las Mulatas Fuego, en grupp av sex dansare. När de åkte till Mexiko, nådde mambo sin apoteos.» berättar Bebo Valdes som var mycket god vän till La Reina Maria Llerena och gwoka och congas spelaren Joseph Mocka ursprungligen från Guadeloupe men boende i Sverige.
Bebo Valdes är en berömd kubansk pianist och kompositör. Pionjär av afro-kubansk jazz, han var född i provinsen Quivicán Mayabeque 9 oktober 1918 och gjorde det första kubanska jazz albumet år 1952: «Con Poco Coco», som lanserade den latinska jazzen. Som chef för Tropicana cabarén i Havanna före revolutionen, spelade Bebo Valdes bland annat tillsammans med den stora kubanska sångaren Benny Moré. Bebo har 7 barn varav sonen Chucho med vilken han spelade i filmen av Fernando Trueba "Calle 54" och Rickard Valdès, congas-spelare i den svenska timba-gruppen, «Calle Real». Bebo avled nyligen i Stockholm 22 mars, 2013.
Obs! «Mambo Barbaren» Benny Moré. Ja! Den legendariska kubanske sångaren och kompositören Bartolomé Maximiliano Moré Gutiérrez föddes 1919 i Santa Isabel de Las Lajas i Cienfuegos. Han behärskade alla kubanska musikaliska genrer. Efter ha varit sångare i «Conjunto Matamoros» bildade Benny Moré sin orkester «La Banda Gigante». Skicklig improvisatör, hans egenhet var bland annat att leda sina orkester med ryggen mot musikerna, vänd mot publiken. Han dog 1963 i Havanna. Lyssna på «Guantanamo»! Varje år i september hölls en kubansk festival som bär hans namn i Cienfuegos vilket också är Maria Llerena födelseort.
Xavier Cugat, en genialisk violinist född i Spanien och uppvuxen på Kuba, i en unik mix av afro-kubansk musik och flamenco populariserade han mambo. På 1940-talet komponerade han musik till filmer som Charlie Chaplins «City Lights». Med sin grupp, «Cugat och Gigolos» komponerade han en latinsk söt blandning, väldigt uppskattad av Busby Berkeley och Fred Astaire.
Det är så Louis Armstrong, Jelly Roll Morton, Dizzy Gillespie vars trummis Chano Pozo var kuban, Charlie "Bird" Parker, Stan Getz med Cal Tjader, Sam Cooke, The Diamonds, Johnny Otis, Elvis Presley, Bo Diddley och Nat King Cole, ... varje amerikansk musiker började integrera latinska rytmer i deras egen musik och hjälpte till att popularisera latinsk musik som innehåller element av kubansk musik. Genom att blanda engelska texter och rock and roll med sitt kubanska musikaliska arv gör Gloria Estefan fortfarande enorm succé.
Långt innan Gloria 1930, Don Aspiazus rumba och filmindustrin med Desi Arnaz och hans orkester förtrollade de angloamerikanska med «Babalu» och «Cumbanchero». Sedan kom mamboexperten den puertoricanske Tito Puentes och salsa kungar som Willy Colon, Ray Barretto, Johnny Pacheco och Ursula Hilaria Celia Caridad Cruz Alfonso i Santisima Trinidad, känd bland annat som La Reina de la Salsa och Kuba Guaracheran: Celia Cruz som redan sjöng i kubansk radio vid 7 års ålder. Hennes första inspelning var 1951. Född 21 oktober 1925 i Havanna, hon var sångerska i den kubanska ensemblen «La Sonora Matancera.» Hela Latinamerikas älskling, hennes favoritord Azucar! (Socker) ingår i salsan. År 1960 vid den kubanska revolutionen, emigrerade Celia till USA och blev amerikanska. År 1966, slog hon sig ihop med Tito Puente, de gjorde åtta album tillsammans. År 1974 fick hon en guldskiva med Johnny Pacheco för albumet "Celia y Johnny". Tillsammans med Fania All Stars, gjorde hon en internationell turné. År 2000 i Boston, hade vi äran Malte och jag att lyssna på henne och hennes konsert. I juli 2003 dog hon av en hjärntumör i sitt hem i Fort Lee New Jersey.
Ett liv som påverkade mig är Hector Lavoes den begåvade Kungen av salsa från Puerto Rico: «El Cantante». Den minst kända musikern i världen och en av den sanna salsans fader i början av 1960 var enligt salsa specialisten Luis Alba, den blinda kubanske trummisen Arsenio Rodriguez.
Så helt enkelt är den kubanska musiken resultatet av sammanslagningen av afrikanska slagverk och spansk gitarr, berikad av andra musikinstrument från Sydamerika som "claves" (små träpinnar) och maracas gjorda av trädet «güiras». I Kuba som alla vet, är den musikaliska pulsen alltid närvarande i alla dess former, överallt, i restauranger, barer på gatan och i allas hjärtan. Jag jublar.
Inbjudan dagen efter till Maria Llerenas familj och vänner i Havanna är pricken över i:et. Vi skulle åka den lokala bussen för att se det verkliga Kuba. Köerna i den lokala trafiken är jättelånga. Men hennes systerbarn som hämtade oss kan systemet «AKS: att klara sig». Mottagningen är varm och generös hos hennes väninna Calilla, mamma till Eusebio den berömde dansören i Stockholm. Godaste maten vi åt i Kuba. Där delar Maria ut en del av innehållet av hennes bagage och en del av vårt och Monas som hon hade tagit med sig. Maria ska fortsätta till resten av hennes familj. Vi måste tillbaka på hotellet för vi skulle på den kända nattklubben ”Tropicana” där Maria har dansat. Jag vet inte mycket, men som extremt känslig och empatisk märker jag att medan allt på hotellet är lyx och leenden, så är det röda ögon, sorg och avsägelse som präglar resenärerna i den fullsatta lokalbussen, vilket förvånar mig. Alla tycks bära en tung börda. En förvirring omfamnar mig. Utanför turistcirkelns dröm, packad mellan kubaner som sardiner som simmar i en nödens svett, för en två timmar lång resa som skulle ta 15 minuter med taxi, en fruktansvärd besvikelse hotade mina förväntningar. Jag ser fattiga svarta varje dag på TV i Sverige. I varannan reklam finns ett sorgligt, gråtande svart barn ansikte som tigger. Jag har bott två månader i Rio bland de fattiga. Jag kan fattigdomen i Karibien. Haiti, Dominica och Dominikanska Republiken är inte långt ifrån varandra men fattigdom i Kuba ... mitt ideal? … Jag hade hört det och läst om det. Men det kunde jag inte alls föreställa mig. Mina fördomar är obegripliga men jag tar ansvar för dem. Varför inte fattigdom i Kuba? För att det anses vara den karibiska ön med mest utbildade? Även om det i Europa är uppenbart att utbildning inte är en garanti emot fattigdom, mitt förstånd vägrar att sätta ihop utbildning och fattigdom. Kuba? Den besvikelse av ett barn som föds med förväntningen att bli älskad och omhändertagen, men får sig en smäll vid födseln, kraschar mig. Min hjärna, organet för psykiskt liv och intellektuella förmågor krymper ihop. Vilse är jag.
3 minuter
I en ”slow motion” (långsam) hiphop dans kommer vi Malte och jag exakt tre minuter för sent. Den svenska gruppen på väg till Tropicana show i den lyxiga bussen med luftkonditionering är sura. Så sura att en tyst aggressivitet förgiftar luften. En historisk detalj, för att undanröja den slöja av mörker som denna vandring i Havana täckte mig med och som samtidigt har öppnat mina ögon, blev jag ännu mera kreolsk. Så fort jag dök upp iklädd traditionell madras-klänning som en påfågel, tre minuter efter "cañonazo” (den dagliga kanonskjutningsceremonin exakt kl. 21:00 i San Carlos de la Cabana, som dominerar Havannas hamn) tilltalades jag av den svenske reseledaren (en till synes sympatisk ung blond man som väntade på oss för att läsa svenska nyheter (?)). Med en diktatorisk ton, gav han mig en lektion i den svenska punktligheten med all hans rätt, medan hans grupp av svenska supportrar skäller i bakgrunden. Jag höjer volymen och hör den som en furiös hundflock. ”Vem tror du du är för att komma sist? Tror du att du är bättre än oss?" säger en av dem. ”Vi har hela vår rätt att bli sura.” säger en annan. Uppmuntrad av mobbningen, närmar sig reseledaren mig fientligt, ansikte mot ansikte för att skapa ordning. Jag kan inte låta bli att undra om mitt ontologiska tillstånd underlättade hans sätt mot mig, för han vågade inte konfrontera min svenske make. Det tog jag som en särbehandling, rasism. Vad annat är det som tillåter en 26 åring ung svensk blond reseledare att offentligt förödmjuka en sextioårig svart kvinna med hjälp av sina egna? undrar jag. Det kan inte vara 3 minuters försening. Nej du! Jag är definitivt inte svartfärgad av dumheter. Och det har hänt mig en gång tidigare i ett norskt flygplan, bara för att jag fanns. "Sverige i tiden" är det svenska mottot ... på Kuba. Malte min man som är van med Jantelagen, en uppförandekod djupt rotad i de nordiska länderna, där den första lagen lyder "Du ska inte tro att du är något!" är inte påverkad av den attityden. Försvagad av bristerna som jag nyligen upptäckte i Kuba, jag skäms. Skäms för att känna igen rasismens atmosfär i Kuba: Det är en turbulens laddad med obehagliga och outhärdliga partiklar, som provocerar rädslan vilken manifesterar sig passivt i likgiltighet eller aktivt i aggressivitet. När den här skammen manifesterar sig kollektivt, det är då det blir pannkaka i ett samhälle.
Känslan av skam avslöjar vanära. Vanära är en känslomässig uppfattning av egot och sinnet i klimax. Klimax i sin tur släpper loss raseriet. Av detta utbrott, uppenbarar sig ilskan som ibland leder till uppvaknande och värdighetens återuppståndelse. Men innan man kommer dit är det berg och dalbana på Desperado.
«Vi alla har ett litet hål som luktar illa.» lyder ett afrikanskt visdomsord. I det här fallet, har vi alla utan undantag en vrede i oss på olika grader. Att förneka den är farlig för det är då den tar kontrollen och uttrycker sig på ett eller annat sätt. Ett uttryck av den heter... våld. Fullt. Som en diktator eller en landsledare, är man störtförbannad blir det krig. Är man aristokratens barn-barn i dagens läge och rosenrasande, ska man använda den ädla cynismen och låtsas om ingenting tills ångesten tar över ens liv, för man lever för andra och lever av andra. Är man kinesisk tillämpar man talesättet «När någon sårar dig, säg ingenting, hämnas inte. Lägg dig vid floden och titta på när hans kropp flyter förbi.» Som medvetna slavars barn-barn, är man sårad betyder det att man inte har skyddat sin själ tills att man blir utom sig. Delad. Man skyller på sig-själv. För min del blir jag helt enkelt arg tills jag blir ledsen och slutligen glad igen. Resan bara börjar och bitterhet tillhör inte min vokabulär. «Bitterhet är som cancer. Den äter upp sin värd. Men ilska är som eld. Det brinner allt rent.» bekräftar min favoritförfattare afro amerikanskan Maya Angelou. Och det är när allt är rent av den djupaste klarheten som jag kan gapskratta, precis för att man har rent mjöl i påsen. Och jag har ett behov av att skratta ofta. Hjärtligt. Högt. Det bästa jag vet är att skratta och få andra att skratta. Det är min gåva. Tacka för det. När jag kom i Sverige hade jag ett djupt komplex om det. Till jag kom på hemligheten: det är att gråta ensam för övertygad är jag att alla har sitt. Jag skrattar nästan om allting och ja! nästan hela tiden. På så sätt lever jag livet ofta fullt ut. Klart att jag kan spåra ur. Som nu. Min man säger att jag är till 99% glad. Så en del av de 1% läser ni just nu.
I Sverige och i Europa är smärt-kroppen, jag upprepar, av det slavars barn-barn jag är, troligen instängd av daglig meditation och yoga och... skratt, så jag ofta väljer att ignorera rasistiska eller otrevliga attityder med humor och med en värdig acceptans som "Idioten" av Fjodor Dostojevskij. Flera kommuner i Guadeloupe och Martinique är vänorter med provinser i Kuba. Vi har samma historia av kolonialism och slaveri, jag menar att de flesta av våra förfäder var kedjade i slavbåtarnas lastrum och... ”minerade”. Mer exakt, slavhandlarna satte i deras slavars anus en sprängladdning inlindad i metall, med en detonator som genererade en explosionen vid minsta rörelse för att fly. Ja! Ett förflutet som borde rikta vår blick åt samma håll. Är jag nära de telluriska strömmar som finns vid min födelseö, eller i Afrika, blir smärt-kroppen skör. Vid den minsta orättvisa, en verbal eller tyst attack, blir jag som en tiger i bur, jag morrar och biter i burens järngaller. Detta viscerala behov av att reagera ögonblickligen mot vad jag anser en orättvis brist på respekt, brist på omtänksamhet, ofta bara för att jag är en svart kvinna, är oemotståndlig. För ... lyssna väl! För det var väl rekommenderat svart på vitt av resebyrån till ALLA: «Åker man till Kuba ska man försöka anpassa sig efter det lokala tempot och på det stora hela ta lite lättare på saker och ting eftersom allt tar sin tid här. … En portion tolerans och gott humör är därför viktigt att ta med sig, ...” Allt om din semester i Kuba – Albatros Travel Ja! Jamensann! Gudskelov, jag kan läsa! Och alla kan läsa här i Sverige. Att hålla sitt ord är också ett svensk motto. Varför gäller den inte för mig? Förtjänade jag den här utskällningen? Den icke-tillåtna frågan är varför jag?
Som en svullen böld, jag kräks mitt var över reseledaren, sedan lämnar vi bussen Malte och jag. Förvånad över min reaktion och för att inte förlora ansiktet kommer han in i vårt rum för att professionellt be om ursäkt. Jag uppskattar ordet «Förlåt» men har däremot ofta varit skeptisk på ordet «Ursäkta». Man har million ursäkter om varför man gör vissa saker eller inte gör dem. Jag har själv ingen ursäkt om varför jag är så uppriven över den unge mannens beteende. Han erkänner sig att ha blivit manipulerad och påverkad att visa upp ett exempel för att några i gruppen är upprörda över att jag alltid kommer sist och strålande, men säger han « Egentligen så är tre minuters fördröjning ingenting för vi har alltid en marginal på minst tio minuter. Och det är sant att du har en originalitet som stör de konventionella svenska. Och de är inte alla emot dig, bara ett fåtal. Några har även sagt till mig att du är alltid elegant.» Ett exempel? Vilken tröst! Som äldst av mina syskon fick jag hela tiden höra att jag ska föregå med gott exempel, som för mig betyder syndabock. Stressen skakar mig! Vad som framkallar min stress är så klart annorlunda än för en annan person. Men stress är universell. Något som gör en ställning stressig är känslan av förlorad kontroll. Oförutsägbarhet: en oväntad situation. En ny situation och hotet mot egot orsakar alltid stress, däri utsöndringen av stresshormoner. Dock mitt balsamerade ego tillåter mig att ventilera. «Det var inte meningen.» avslutar han. «Får jag en kram?» Klart att han inte visste vad han gjorde när han förvandlade mig till en flocks svarta får. Omedvetenheten är källan till allt ont. Men nu vill min vana att generalisera att jag varken litar på honom eller på nästan ingen i hela resegruppen. Hädanefter, otrygg, är jag på min vakt. Vi missade Tropicana show ... och gruppen klagade över att ha väntat en timme innan showen började. Bravooooo!
En dam i gruppen som vill mig väl kom med en tröst:
– Det är inte de tre minuterna. De flesta av oss är pensionärer. Du är inte en grå råtta. Du bara uppenbarar dig skrattande i vitala och glada färger. Är man annorlunda, bör man räkna med att få smäll och kritik. Så är det i livet.
Den första invandrarkvinna som öppnade eget i Sundsvall i 1976, jag har haft två butiker där. Min omgivning var utbildade, självständiga, starka och välbärgade svenska kvinnor som stödde mig och bokstavligt lärde mig att stå på mig i deras samhälle. I kreolska världen säger man ”Avundsjuka är relaterad med häxerier”. I Sverige finns ”Den Kungliga svenska avundsjukan”, ett tillstånd att mobba och obalansera varandra med subtila handlingar, ibland utan ett ord. Det har ingenting med rasism att göra. «Att svenskar skulle vara särskilt benägna för avund är en gammal och slitstark föreställning. Redan i Erikskrönikan från 1400-talet påstås att avund och girighet är typiska svenska karaktärsdrag och på 1500-talet anser historieskrivaren Johannes Magnus att "envis inbördes avund" är en av orsakerna till Sveriges olyckor. Gustav Sundbärg som 1911 skrev "Det svenska folklynnet" menar också att avunden är ett särskilt svenskt problem. "Svensken har nog intet emot att Sverige blir ärat och ansett - blott det kan ske utan att någon enskild svensk, i synnerhet bland ens egna bekanta, blir berömd och ansedd. Och svenskarna ser nog gärna, att Sverige blir rikt - om det blott kunde ske utan att någon enskild svensk bleve rik.» bekräftar Viveka Adelswärd i SvD KULTUR.
Ja! Jag har aldrig haft pretentionen att tro att svenska pensionärer eller inte skulle vara avundsjuka på mig kanske för att det har aldrig kommit på mig att känna mig bättre än någon. Kanske tvärtom som är också en synd. Men bättre? Nej! Uppväxt på Guadeloupe i en tid då att vara gammal inte gömde sig bakom senior, utan betydde att ha tid att dela med sig generöst av sin vishet, sin glädje att vara, sin tid ... i ett ord, att dela sina erfarenheter med sin omgivning och den yngre generationen, detta agg förbryllar mig. Men ja! Hon har rätt den snälla damen. Det är kanske på tiden att jag lär mig att anpassa mig efter andras humör och depression, någonting som jag faktiskt inte har gjort. För trots alla smällar har jag alltid fortsätt att dela min glädje. Mest för att det är det enda jag har. Och egentligen vet jag att det inte är i god ton att framhäva sig själv men denna fåfänga som omedelbart släcker egots törst kan inte låta bli att rycka till mig, så jag kan bara skylla på mig själv... fast inte nu. Emellertid jag ärligt tackar henne och lovar mig själv att passa mig för att skratta. Goddag tristessen! Djupt i fällan, mitt förnuft på vift, i fall om jag har det, en flod av vrede är på väg ut, för... jag läste någonstans att man aldrig ska behålla en fis inom sig, annars klättrar den uppför ryggraden och kommer till hjärnan och det är därifrån idéerna föder skit. Ja! «Allt är bajs » är ett barnsligt språk.
– Du har en för självsäker attityd. När din intensitet skapar rynkor, människor omkring dig som är självsäkra mår bra, för din närvaro vitaliserar dem. De andra blir irriterade. Alla kan inte älska dig min kära, säger med humor på franska Myriam som är varnad av guiden. En vacker vit kubanska, livlig och alert, hon är chef för resebyrån i Kuba i samarbete med Albatros. Intelligent och mycket uppmärksam på allt som händer på sitt territorium, hon visar hela sin charm för att tysta stormen i mig:
– Tro mig Myriam, som en svart fluga som drunknar i ett glas mjölk, jag försöker inte alls att bli älskad, så upptagen är jag att älska mjölken som jag drunknar i. Ett heligt uppdrag. Och om alla tyckte om mig, skulle det betyda att jag inte är mig själv och inte säger vad jag tycker. Jag är inte den passiva snälla som är bra med alla, men jag respekterar alla varelser på jorden och är korrekt med alla. Allt jag begär är att man respekterar mig och är lika korrekt mot mig, är mitt svar.
Jag trivs i hennes pikanta och varma närvaro.
– Just nu så slukar den glupska fågeln Albatros mitt goda humör, tillägger jag.
– Det är inte Albatros. Vi gör alltid vad vi kan.
– Mitt problem just nu är att min glädje är släckt. Jag är ledsen. Denna resa kostar oss en förmögenhet. Det står att det skulle bli en drömresa. Jag har inte betalat för att bli tillrättavisad i onödan för att vara tre minuter sen när det finns en marginal på tio minuter, bara för att jag är svart, originell eller chic. Jag vill inte förstå det just nu och vill inte längre fortsätta. Jag är så upprörd på Cuba Libre.
Hon ler och säger att hon älskar att höra mig säga Cuba Libre och med ömhet ber hon mig att fortsätta resan.
– Jag lovar att du inte kommer att ångra dig, avslutar hon.
– Du är för känslig. Glöm vad som hände! säger Maria. Gör som jag, jag bryr mig inte om vad folk säger. Svenskarna är snälla. Njut av din semester.
Hon har rätt Maria. Jag lyssnar alltid noga på henne. I vanliga fall har hennes uppriktighet gåvan att få mig att skratta. Jag vet att jag gör en fluga till en elefant. Jag måste låtsas som om inte någonting hände och framför allt acceptera det som händer. Jag måste stänga ute denna tråkiga ilska. Jag måste.
Tyst är jag på ytan men den inre dialogen är flitig. Min man är svensk och stolt att vara svensk. Så stolt att han genuint trivs med alla människor. Han är snäll, pålitlig, ärlig, punktlig, arbetsam, väluppfostrad, kultiverad och reko. Vi älskar varandra, d.v.s. vi ser oss själva i varandra och trivs med varandra. Jag älskar hela det svenska folket genom honom. Tacka för det. Jag har sedan mer än trettio-åtta år väldigt goda svenska vänner från Norden. Min artistiska, utbildade, kultiverade och kreativa omgivning i Sverige är idag komponerad av alla raser och alla nationer. Jag upplever då och då rasistiska attityder, men jag lever inte i en öppet rasistisk miljö. Gudskelov. Så min beskrivning av svenskar passar en stor del av mänskligheten idag. Sverige är ett av de rikaste länderna i Europa. När jag föreläser om min uppfattning av Sverige påpekar jag att där lärde jag mig fyra viktiga livsregler i Norden:
– Organisation. Viktigt. Då vinner man faktiskt tid.
– Att vara i tid. I USA står det på pengarna «In God we trust». I Sverige står det «Sverige i tiden». Om du inte är i tid i Sverige så sätter de dig på en lista «Icke i tid». Då är du ute. Verkligen? Ja!
– Att hålla sitt ord. Ja! Jamensann!
– Och att göra rätt för sig. Det betyder att du kan göra vad som helst, bara att du gör någonting som bidrar till samhällets välfärd.
När jag landade i Sverige valdes Centerledaren Thorbjörn Fälldin till statsminister. Ulf Lundell skrev ”Jack”. Kung Carl-Gustaf förlovade sig med Silvia Sommerlath. Medan Ingemar Stenmark vann Aspen i Colorado och Björn Borg herrsingeln i Wimbledon för första gången. Rosa Taikon som skrev «Zigenerska» 1963 var aktuell. Evert Taube dog. Ingmar Bergman hämtades av polisen för skattebrott och Astrid Lindgren introducerade ”Pomperipossaskatt”. Då var det fult att vara beroende av socialbidrag. Arbetarrörelsen var förankrad. Det var en tid då man måste arbeta och göra rätt för sig, annars förtjänade du inte respekt. Jag har observerat att många invandrare härmar svenskarna, kanske ett sätt för att överleva och inordna sig i systemet, men svenskarna är sig-själva. Jag har alltid velat tro att svenskar accepterar mig som den kreolska jag är, så att jag har kunnat anpassa mig utan att behöva vara eller låta som dem, i tanken på min starka brytning. Utom en sak, ”Man är mera effektiv i stresstillstånd” lärde jag mig. Så eftersom jag var så angelägen att göra rätt för mig för att bli respekterad som en svensk, blev jag arbetsnarkoman. Det medförde att jag blev så stressad av att skaffa mig vad jag ville ha att jag inte hann med att vara för att njuta av vad jag hade, tills jag blev utbränd, förlamad i en månad och ruinerad. En kuslig erfarenhet. Men den också gav mig vanan att göra rätt för mig, precis som jag gör just nu. Fast Jantelagen är omedvetet tillämpad, är svenskarna nyfikna och ivriga att lära sig av andra och att dela med sig sin kunskap. Och de kan mycket. De är flitiga, skickliga och uppfinningsrika. T.ex. så är skiftnyckeln, Celsiustermometern, dynamiten, blixtlåset, frigoliten och pacemakern svenska uppfinningar. Hur många vet att Sverige är det första landet som satte hälsovarning på cigarettpaketen?
Svenskarna, vikingaättlingar som många nordbor, har alltid rest utomlands. Under min barndom, kom svenska och norska sjömän i lastfartyg till Guadeloupe för att utbyta salt torsk mot bananer. Där kommer Harry Belafontes sång ”Day O” ifrån, för det hände i hela Västindien. Amerika, där Guadeloupe ingår, upptäcktes faktiskt av nordbon Leif Ericsson 500 år före Columbus. I den svenska mörka historien ägde Sverige en koloni: ön Saint-Barthélemy i Karibien mellan 1784 och 1878. Sverige deltog alltså i den transatlantiska slavhandeln och de tillämpade den beryktade slavlagen "code noir" (den svarta lagen) i kolonin. Fredrik Thomasson, fil. dr i historia och verksam som forskare vid Uppsala universitet skrev: «Saint Barthélemys tillfällige guvernör Pehr Herman Rosenstein införde i juni 1787 en förordning som i detalj reglerade slavars och fria svartas – så kallade fria kulörta – liv. Förordningen proklamerades på engelska och franska, någon svensk översättning tycks inte existera. ... Det finns begränsad forskning kring Saint Barthélemy. Jag är till exempel den förste forskare som systematiskt undersökt protokollen från Saint Barthélemys svenska domstol. Arkivet är i delvis mycket dåligt skick och är stängt för forskning. Om man vill hävda att det finns en minnesförlust kring svensk kolonial historia – en angelägen diskussion men utanför denna artikels räckvidd – är det viktigt att understryka att det alltid har varit möjligt att informera sig om tillståndet i besittningarna. ... Den svenske naturforskaren Bengt A. Euphrasén besökte kolonin under slutet av 1780 och hans bok om Saint Barthélemy från 1795 innehåller en detaljerad skildring av rättssystemet. ... Termen ”neger” användes ofta synonymt för slav under denna tidsperiod.»
De hade ”glömt det”? Men... ”Historien upprepar sig alltid” är ett gammalt ordspråk. När vi alla kommer att erkänna att historien underhåller enorma smärtor som påverkar medvetet eller omedvetet var och en av oss, ska vi kanske kunna fokusera bättre på att studera vad som händer här och nu. Att påminna mig själv om att jag är uppfostrad att högt uppskatta vuxna människor, ännu mera om de är vita, är alltid plågsamt. När jag växte upp efter andra världskriget, trots slaveriet, framställdes den vita rasen som den överlägsna rasen. I skolan fick vi höra om hur perfekta de var. Nej! Jag överdriver inte alls. "De vita är inte grisar, de exkrementerar inte där de sover. De är rena och spottar inte på golvet. Vi måste se upp till dem. Tänk på det och låt oss behålla vår skolgård ren!" skrek rektorn på min skola varje morgon på gården innan vi kom in i klassrummet efter vi hade sjungit national sången ”La Marseillaise”. ”Det vi lär oss i barndomen är som etsad i sten.” är ordspråket.
Jag så klart inte spottar på golvet, men när jag kommer ihåg hur goda, geniala och perfekta de vita framställdes, har det aldrig varit lätt att konfronteras med deras ynklighet, elakhet, rasism och stupiditet precis för att jag överskattar dem. Jag känner mig varje gång lurad, bedragen, förledd, förrådd, sviken. Varje gång. Och jag menar av människor med vit hud oavsett var de kommer ifrån. Afrika, Indien, Europa... Det finns även svarta som är vita. Ja! Det är en grym känsla som orsakar att jag fortfarande ramlar i fällan som nu. Det gör så ont varje gång att jag ibland blir ond. Trots allt, Gudskelov, har jag gåvan att älska kärleken i människor även när de biter mig, för hela mitt arbete går till att bli av med min historia, för om min historia är min identitet då är jag i fara.
Ja! De flesta svenskar är utbildade men idag är du inte stressad med alla sofistikerade tillbehör som behövs för att slappna av som lugnande medel, alkohol, knark, m.m. tillhör du inte en ”anständig” klass. I det här kubanska sammanhanget är det ett faktum efter en 3 minuters försening. Jag känner mig mobbad, stressad, utkastad. Ute. Ända sedan jag flyttade från mitt fosterland har jag aldrig vant mig med den här känslan. Som utkastad får man en känsla av att vara utesluten. Är man utesluten blir man antigen exklusiv eller arg och stressen leder till det sista.
Mina gnisslande tänder, som får mig att tänka på krita mot den svarta tavlan, varskor mig om att ilskan inte har brunnit allt rent. Den har väckt en västindisk orkan av fisar. Jag har inte ventilerat färdigt. Jag är smittad av deras surhet. Är jag sur på någon, pratar jag inte om det med andra än med min man. Jag hellre pratar med den som har orsakat min irritation, men jag fick inte prata direkt med gruppen eller någon i gruppen om det, för det skulle ha varit värre sade den blonda guiden. Det är möjligt, i tanken att det finns alltid en risk när man yttrar sig och det är väldigt sällsynt att människor tar ansvar för sina känslor och handlingar: ”Det var inte meningen. Jag har inte gjort någonting. Min syster har adopterat ett barn från Etiopien. Jag är inte rasist. Min bror är gift med en Kenyan. Det var inte mitt fel. Jag har bott i Afrika. Jag är inte sur på dig. Och du är inte svart. Du är chokladfärgad. … ” (vi svarta kan de här ursäkterna) medan deras attityd visar tvärtom. Utan om man går ut ur garderoben som rasist, avslöjar man sig nästan bara i terapi. Många människors energi går åt på att försvara sig, hellre än att bli medvetna om vad de gör. Vad de tänker. Vad de säger. Vad de känner. Och det viktigaste: vad de är. Man kan inte ändra vad man inte vet. Själv ville jag bara påminna dem om Albatros slogan ”Res med hjärta, hjärna och omtanke.” Det skulle ha hjälpt mig men … fick inte.
Ett illamående fäster sig som en igel på mina tankar och suger. Plötsligt minns jag att jag aldrig har rätt. Rätt är att försvara vad man tycker, det är inte alls min styrka. Jag hellre vill ha Frid. Frid är ett avtal med sig-själv som säger ”Det är OK att känna vad du känner.”, till försoningen som enar en med sig-själv. Snarare benägen till en genomgripande förändring för att uppfatta situationer från en annan vinkel i syftet att förlåta åtminstone mig själv, minnet får lämna mig om det vill, men jag vägrar att förlora det. Min allians med det är konstant på gott och ont. Klart att jag betalar priset. Inte någonting är gratis. Och nu måste jag lugna den oroliga inre dialogen för... att inte acceptera att bli tilltalad på den här tonen för 3 minuters försening på en påkostad semester är på väg att förvandla mig i ett offer. Så är det. Definitivt inte alls mitt karaktärsdrag. Jag har varit med om värre utan att bli ett offer. Så det är ett uteslutet sinnestillstånd. Men... för att inte bli ett offer krävs det en revolutions hjälte. Och revolution är som städning. Innan allt skiner, måste vi ta upp dammet och mer man dammar mera dammen vaknar. Och det hade jag i näsborrarna, i öronen, i ögonen, i porerna, jag kvävdes och hostade. En gång till hade en svart människa överlämnat sig till den vita övermakten. Fy på mig! Skammen försvagar mig. Egot skrålar! Hurra! Hurra! Hurra!
En turist är en person som reser för nöjes skull. Denna ”Cuba Grande” tur, allvarligt trasslade till min sömn i vaggan. Empatisk, drunknande i dessa tiggande kubanernas ögon med vilka jag inte kunde låta bli att känna igen mig själv, en vild våg av skam förkastade mig i själens insida där enligt Ingmar Bergman "en fuktig hinna i röda nyanser" klädde av mig. Naken framför denna mänskliga vägg, denna identifikation frambringade snyftningar, rop, hicka. Ett dolt sår visade sig. Med båda händerna cementerade på ansiktet, insåg jag djupt och smärtsamt att som en Svart Kvinna som lever i detta europeiska samhälle, även på Cuba Libre, jag ofta tigger själv människor om vad de inte har själva: Uppmärksamhet. Medkänsla. Förståelse. Acceptans. Omtanke. ... TID, 3 minuter …
Min älskade Malte är tyst och konsternerad.
Den esoteriska dikten "L' Albatros" av Charles Baudelaires i ”Det ondas blommor” gör sig hörd. Poeten såg albatrossen som majestätisk och fri när den flyger men samtidigt nedtvingad på däck som en klumpig koloss med överdimensionerade vingar. På jorden är den oförmögen att leva. För Baudelaire är albatrossen en symbol för lidande och den även representerar dualismen av människan: själen och kroppen. Allt har sin mening och allt är meningen. På knä, erkänner jag mig som en glad varelse som för den mesta tiden lever i en bubbla där allt är frid och fröjd för att skydda den bräckliga själen som Gud har klätt i en svart kvinna.
I min fria översättning:
..."Poeten är som molnens Prins
Som hemsöker stormen och skrattar åt bågskytten;
I exil på jorden bland burop,
Hans gigantiska vingar hindrar honom från att gå."
Trött efter en sömnlös natt, inbäddad i armarna på min oroliga make, från hotellrummet stirrar jag på den stigande solen över ruinernas tak i Havanna. Alltför mycket känslor påverkar harmonin. Hädanefter, räknar jag alla de försenade med humor, men kommer jag sist kommenterar jag högt om varför. Inte någon svarar. Beväpnad med hennes trollstav kommer primadonna Mona sist sjungande "Carmen" med allt sitt hjärta.
«L'amour, l´amour, l´amour, l´amour ... »
Jag kan inte låta bli att lätt skratta.
– Om du vill komma försenad skaffa dig en käpp! Annars måste du vara i tid, påpekar lömskt och sarkastiskt en man till mig.
Jag kallar honom en rasistisk mobbare så att alla hör. De som hörde låtsas ingenting. Den blonde reseledaren tyst avvaktar. Jag råkar höra ett viskande samtal mellan ett par som inte hörde mobbaren:
– Hon överdriver. Vi har dragit ett streck över det som varit och går vidare. Hon fortfarande tjafsar om det. Glöm det för fan! Man får säga vad man tycker. Det är sant att hon kom för sent. Det är oacceptabelt. Hon måste lära sig att behandla sig som folk, tasslar kvinnan.
Det är alltid intressant att höra de som säger sig ha glömt vad som har hänt, berätta precis om vad som har hänt, ibland år efter år, efter det har hänt. Själv, är jag för tacksam för att glömma det goda man gör för mig, på samma sätt som jag inte glömmer det onda. Mannen svarar med låg röst.
– Jag håller med dig. Hon ska hålla sig i skinnet. Hon borde lära sig att tåla kritik för hon binder ris åt sin egen rygg. Och hon verkar dra alla över samma kam. Hon ska inte tro att hon har någonting att lära oss för hon är inte alls bättre än oss. Punkt och slut.
Den här gången spelar jag döv. Mona som säger sig döv fortsätter att sjunga sin opera:
«L'amour, l´amour, l´amour, l´amour
L'amour est enfant de bohême
Il n'a jamais jamais connu de loi
Si tu ne m'aimes pas je t'aime
Et si je t'aime prends garde à toi
Prends garde à toi
Si tu ne m'aimes pas, si tu ne m'aimes pas je t'aime
Prends garde à toi …
Mais si je t'aime, si je t'aime prends garde à toi»"
Översättning:
«Kärlek! Kärlek! Kärlek! Kärlek!
Ja kärlek har zigenarblod,
av ingen lag den låter sig styras.
För om du skyr mig ska jag älska dig, och älskar jag så akta dig!
Jag aktar mig!
Men om du älskar mig
så flyr jag dig som fågeln fri.
Jag aktar mig!
Men om jag älskar, om jag älskar, så akta dig - för mig! »
Jag iakttar mig själv och dessa jäsande turister som tillfredsställer sig i ett slöseri av överflöd i kontrast till de tiggare som tillbringar all sin tid för AKS (att klara sig) i syfte att få en peso, en tvål, en penna av samma människor som förhandlar om minuter. Små cylindrar med lottnummer som brukar dansa i TV-bubblan när man ger resultat av vinnarna, virvlar med magmatiska "ismer" i denna mentala jordbävning som tog ifrån mig min inre trygghet: Kolonialism. Kapitalism. Imperialism. Kommersialism. Konsumism. Dessa doktriner ... kopplar mig med faran om rasism såsom kretinism. Extremism. Egocentrism. Fundamentalism. Schism. Idiotism. …
Revolutionsplatsen
Mina ögon tittar ut igenom fönstret på bussen för att sedan vända sig till Maria som sitter en sittplats ifrån oss. Hon berättar om sin fattiga barndom under diktatorn Fulgencio Batista och sedan om de onödiga skyldigheterna under Fidel, som att man var tvungen att delta i alla politiska evenemang annars var man tvungen att visa läkarintyg, till den nuvarande bristen på vård och läkemedel mot bl.a. cancer. Hon fick ta med sig cancermedicin från Sverige till flera av hennes familjemedlemmar som lider av denna globala epidemi och inte har materiella möjligheter att besöka en läkare. Dessa minnen rör henne nästan till tårar, men som hon stryper med en hosta. Hennes panik att följa med oss på Revolutionsplatsen skakar henne.
Det finns en skillnad mellan den fattigdom som viljan att avstå från ägodelar för ett eller annat skäl som till exempel för att bestraffa sig själv eller ägna sig åt sin tro, och den fattigdomen som karakteriserar situationen för en person vars brist på mat, dricksvatten, kläder, tak över huvudet… omöjliggör för denne att leva ett värdigt liv i ett samhälle. Lägg till detta bristande tillgång till utbildning för en personlig utveckling eller möjlighet att utöva ett arbete som ger respekt från andra.
I sin forskning om skillnaden mellan fattigdom och misär, anmärkte sociologen Eugene Buret att "I varje nation finns det fattiga, men vilken skillnad mellan villkoren för människor i olika länder!” Det vill säga att fattigdomen i Sverige är för kubaner i Kuba, haïtier i Haïti eller afrikaner i Afrika höjden av överflöd.
«Var det bättre före Fidels revolution?» frågar jag Maria.
«Nej!» svarar hon.
– Skillnaden mellan rika och fattiga var större. Idag är det en liten grupp av vita som driver landet och där har de svarta inte mycket utrymme. Ojämlikheten mellan afro-kubaner och vita kubaner är odiskutabel. Notera väl att det finns mycket få svarta anställda i turismen. Revolutionen var tänkt att eliminera rasgränserna för svarta. Du såg själv alla dessa tiggare där majoriteten är svarta? Och så lite svarta anställda på hotellet!
Klart att jag märkte det men i Sverige är rasism så tabu att jag förtränger dessa konstateranden. En kvinna ingriper bestämd:
– Rasism i Kuba? Nej! Kuba är som Sverige. Det finns ingen rasism. Främlingsfientlighet ja! Men vi har ingen rasism hemma hos oss. Jag läste på internet om den kubanska officiella folkräkningen för 2012. Det finns 64 % vita kubaner, 9 % svarta och 27 % mulatter.
Maria hörde inte. Jag vill inte kommentera. Ett tidvatten av förreglade och förnekade informationer kommer från mitt minnesarkiv. Enligt Ronaldo Menéndez, författaren av "Utmaningar för rasproblemen i Kuba " «… mer än 60 % av 11,2 miljoner kubaner är svarta eller mulatter, men enligt den kubanska folkräkningen är 65 % av kubanerna förklarade vita.»
Jag låtsas som ingenting eftersom i Kuba och inte bara i Kuba « … en forskning som utförts vid Centre d’Anthropologie de l’Académie des Sciences 1995 säger att, 95 % av de vita tror att svarta är mindre intelligenta, 65 % tror att svarta inte har samma värderingar och samma anständighet.»
Jag vågar inte nämna Morales Dominguez som anger att «Vid Havannas universitet precis som på Centrum för högre utbildning, är rasfrågan i stort sett frånvarande både i läroplanen och i läroämnena och det är knappt att den har något utrymme inom ramen för forskningsverksamheten. Den forskning som man hittills gjort har stannat kvar i lådor som väntar på publicering. Det är viktigt att inse att okunnighet är en grogrund för rasism, självreproduktion, social rasism, och rasdiskriminering.»
I «Défis de la problématique raciale à Cuba»: «I Kuba nu, återföds rasismen, eftersom ihållande negativa rasistiska stereotyper och andra ekonomiska, sociala och ideologiska förhållandena är gynnsamma. Därav vikten av att konfrontera den med kraft.» I 3 minuter, sjunger jag ”cha, cha, cha” för mig själv, ”Inte bara i Kuba. Inte bara i Kuba.” Plötsligt hör jag min egen röst till Maria: «Inte bara i Kuba. Likadant i Brasilien, i Sverige ... på alla öar i Karibien och i den nykoloniserade världen... överallt. Jag lever just då med den. »
Jag kanske tänkte högt för en kvinna mumlar till sin väninna:
– Hon har fått det om bakfoten. Varför pratar hon om rasismen? Vi är snälla med henne. Jag jobbar med invandrare. Det går faktiskt inte att yppa ett ord till dem utan att de tror att vi är rasister. Om vi var rasister, skulle vi inte ha kommit till Kuba.
– Vi kommer inte att träffa henne igen, så glöm henne! svarar väninnan.
Ja! Sanningen är inte en populär vara, men det är bra att veta att den är som olja i vatten. Den reser sig alltid upp till ytan och ibland som en förorenad tsunami. Rasismen är en omedveten psykisk sjukdom, till stor del väl etablerad i en omedveten passiv - aggressivitet. "Mänskligheten är en elak ras." skrev min vän den franske journalisten Paul Pouron i Sverige.
Från mitt arkivminne läser jag "Las Bestias" av Ronaldo Menéndez. Historien om Claudio Cañizares, professor i gymnasieutbildning, och hatet han tillägnat sina grannar afro–kubaner i Buenavista i Havana. «Det finns rasism på Kuba, men den är "kulturell", det vill säga, det hindrar inte blandningen.» Menar de sexuell blandning? Vilken tröst! Jag avbryter denna flodvåg av data och lyssnar på La Reina:
– Landets bojkott av USA hjälper så klart inte. Men mycket är importerat från Kina och andra länder.
Och hon tillägger:
– Var är förändringen när år 2014 en läkare får 30€ i månaden och måste begära pengar av de sjuka och fattiga för att försörja sig? De sjuka och fattiga måste faktiskt betala extra för att få förtid. Det är verkligheten i Kuba.
I parallell säger reseledaren att för att koppla en dator till Internet begär man 7.000:- per månad. Jag svarar till Maria att Fidel belönades år 1998 med guldmedalj för «Hälsa för alla» av Världshälsoorganisationen. Kuba utbildar läkare. Och till och med år 1999, skapade den kubanska regeringen den latinamerikanska School of Medicine som sedan starten har tagit emot 7248 studenter från 45 länder. Och mera, den kubanska läkemedelsindustrin är en av de sex i världen som producerar ett protein som kallas interferon. Landet producerar också bland annat immunologiska modulatorer, blodtryckssänkande medicin och till och med anticancerläkemedel.
Maria rullar upp läpparna på sidan och berättar om det skyhöga priset som hon betalade i Sverige för cancerläkemedlet som hon köpte till flera av sina fattiga familjemedlemmar. Det är sant. Jag är upprörd men håller mun.
– Det var med hjälp av Olof Palme jag kämpade för att få min mamma och mina syskon till Sverige. Det var inte lätt, upplyser Maria.
Besvikelsen fortsätter. Jag beundrade Fidel och El Ches mod att vilja utbilda och berika de fattiga. Ett revolutionerande tal av Fidel dyker upp: « ... Livskvaliteten finns i kunskap och kultur. Det är det som är verklig livskvalitet, den högsta livskvalitet, även framför mat, husrum och kläder. »
Jag säger till Maria att enligt FN:s utvecklingsprogram är Kuba det tredje mest läskunniga landet i världen med en läskunnighet på 99,8 %, tillsammans med Estland och före Förenta staterna, som har 93,3 %.
– Efter revolutionen, säger hon, det är sant att privata skolor blev nationaliserade och precis alla fick gå i skolan. Men offentliga skolor var fria även under Baptista regimen. Det är bara det att många fattiga barn inte gick i skolan eftersom de var tvungna att arbeta för att ha råd att äta. I dag, du såg alla dessa tiggare i alla åldrar på gatan? De flesta är svarta och hungriga. Hur kan man studera när man är hungrig?
En fluga försöker tar sig ut genom det stängda fönstret. Jag minns ett tal från El Che i Las Villas: "Utbildningssystemets väggar måste falla. Utbildning ska inte vara ett privilegium, så att endast barn till dem som har pengar kan studera. Utbildning måste vara det dagliga brödet för det kubanska folket." Men sedan dess har jag som Maria påpekade, erfarit att en tomsäck inte kan stå.
Utbildning är den, ofta målinriktade, process där någon genom systematisk undervisning och träning utvecklas och skaffar sig kunskaper, bildning och färdigheter. Det verkar som att utbildning går hand i hand med fattigdom, inte bara i Kuba utan i en stor del av världen, när den första utbildning man ska skaffa sig är den kunskap som gör att man kan uppfylla sina behov, däri mat, pengar och tak över huvudet ingår.
Alla kubaner är vackra människor. Jag känner mig som hemma i Guadeloupe och Martinique och vill omfamna dem, skratta, dansa och sjunga med dem. Hela landet lever på dricks och inte av lönen. I Havanna observerar jag att nöden tvingar, ett leende eller uppmärksamhet vill ofta ha en peso. Jag sällan svarar på tiggeri, för av erfarenhet, att känna tiggarens besvikelse att inte få tillräckligt oavsett hur mycket, ger mig skuldkänsla. Men den här gången är jag generad, jag ger ibland en CUC (motsvarande 10:-), två, tre ... och deras besvikelse över så lite pengar får mig faktiskt att skämmas. Att känna deras hjälplöshet i kombination med 3 minuters stressen attackerar mig. De äldre är inte rädda för att säga tack. Deras ödmjukhet, på grund av att de undertrycker deras stolthet, besvärar mig. Jag gräver i min humorpåse. Eureka! Mitt begränsade spanska språk får dem att le och skratta. Min rotvälska roar dem. Deras vänlighet, spontanitet och generositet verkar bromsad av desperationen för att överleva. "Och vanan av förtvivlan är värre än förtvivlan själv." sade Camus. Jag känner igen förtvivlan. Ibland släcker den den sista lågan i tunneln. Jag känner igen förtvivlan. Den utplånar värdigheten.
"Kriget är i djupet av allas hjärtan ..." deklamerade den kubanska poeten José Marti. Malte, min man lyssnar på guiden som verkar glad att dela sin kunskap om Kuba. Hans assistent, en vacker och trevlig brunett kubanskan Leina med en osynlig munkorg, är tyst men mycket vaksam, som en herdinna som skyddar sin flock. Hennes närvaro har konsten att lugna mig.
Kuba Grande
Mañana, öppnar dörren till Kuba Grande. Kuba består av en speciell kommun Isla de la Juventud och 14 provinser: Holguín, Santiago de Cuba, Villa Clara, Granma, Pinar del Rio, Matanzas, Guantanamo, Las Tunas, Sancti Spiritus, Ciego de Avilla, Camagüey, Cienfuegos, Artemisa och Mayabeque.
Vi lämnar huvudstaden, åker 156 km västerut och kommer till Pinar del Río som är befolkad av 140 000 invånare. Där finns de största tobaksodlingarna i landet med 80 % av den nationella produktionen. Den doftande staden är vänort med St. Anne i Martinique ... Efter en mystisk underjordisk resa med motorbåt på ett silvrigt vatten i en grotta fylld med stalaktiter i taket, en grotta som tidigare beboddes av indianerna, sniffar vi på tobaksark som efter skörden torkats i skjul. "Detta för att eliminera över 90 % av sitt vatten”, hör vi.
– Bladtobak klassificeras enligt deras sort och behandlas efter olika principer och torkas sedan. Därefter lagras den för att bl.a. främja förångningen av ammoniak och nikotin."
"För vem klämtar klockan"? Naturligtvis för Ernest Hemingway. Barerna uppvisar spår av "Den gamle och havet". Cocktailen "Hemingway" är en hit bland turister som söker författarens berusning. Ett stort vackert hus med hans båt förankrad intill, hans skrivmaskin, hans bilder, allt han ägde i Kuba är nu vördade reliker. Fidels gode vän som fick Nobelpriset i litteratur 1952 ger oss sina vingar och vi flyger 762 km från Havanna till Santiago de Cuba, den näst största staden i Kuba som är vänort sedan 1996 med Lamentin i Martinique. Ja! Jamensann!
Vi landar på "La Tierra caliente" (den heta marken), som också heter "Revolutionens vagga". Grundades 1514 av Diego Velázquez de Cuéllar, där skedde den spansk-amerikanska strid som ledde Kuba till självständighet. I Santiago de Cuba genomfördes också den misslyckade attacken mot Moncada Barracks den 26 juli 1953 som sedan inspirerade Fidel till hans berömda försvarstal "Historien skall frikänna mig".
Här är resumén av historien: En grupp av 125 unga soldater, däribland Fidels bror Raúl som idag är Kubas president, blev tillfångatagna, torterade och många blev mördade av Fulgencio Batista regimen i detta militära fäste, då den näst största fästningen i Kuba efter högkvarter Columbia i Havanna. Besöket i den baracken, som nu omvandlats till en skola och museum efter revolutionen år 1959, var mycket berikande.
Caridad del Cobre Basilika
Vi fortsätter 16 km från Santiago de Cuba. På en kulle i Santiago del Prado, omdöpt till El Cobre (koppar), där de första koppargruvorna uppfördes av conquistadorerna, också den första platsen i Kuba där slavar vann sin frihet, finns min höjdare. Faktum är att slavarnas uppror tvingade slavhandlarna att importera kineser och spanjorer. Ja! Där på kullen är höjdpunkten av mitt besök i Kuba: Basilika av Jungfrun de la Caridad del Cobre: en pilgrimsort för kubaner och för hela världen. Den enda i landet och välsignad av påven Paulus VI år 1977.
I slutet av det nationella självständighetskriget den 10 maj 1916 förklarade påven Benedict XV, Jungfrun av Välgörenheten som «Kubas beskyddarinna». Basilikan invigdes den 8 september 1927, detta datum firas med en fest varje år. Sedan dess anländer varje 8 september människor från runt om i världen för att be till henne. I 1952 organiserades en procession där Jungfrun bars från by till by i hela Kuba.
Kuba är traditionellt ett katolskt land påverkad av den vanligaste synkretistiska religionen: Santeria, vilken kräver ett kapitel för sig själv. Efter 1959 års revolution blev Kuba officiellt ateistiskt. Kyrkans egendom förstatligades. Sedan 1990-talet har religionen återfått sin betydelse. Krisen pressar många fattiga att vända sig till kyrkors välgörenhet. 1992 avsade sig Fidel Castro officiellt ateismen. I januari 1998 gjorde påven Johannes Paulus II ett historiskt besök på ön, inbjuden av den kubanska regeringen och den katolska kyrkan.
Det verkar som att när spanjorerna i havet var i fara, kastade de överbord heliga föremål, så att piraterna inte skulle profanera på dem. Enligt en version, två indiska och svarta män förlorade i ett stormande hav, såg på vattnet denna staty med inskriptionen vid basen: "Jag är Jungfrun av Välgörenheten" och blev räddade. Jag är inte religiös, men som alltid i behov av styrka och mod känner jag mig andlig. Jag älskar alla Jungfrur, de för mig symboliskt representerar den universella KRAFTEN som föder allt. Gudinnan av universum! Jag är så lycklig över att vara i El Cobre fast orolig för att komma för sent. Ett mirakel är att prästen pratar franska och välsignar oss, Maria, min man Malte och den tysta reseledaren Leina.
"Heliga Maria Välgörenhets Jungfrun! Guds Moder! Tack för att du har väglett mig till dig trots allt! Tack för ditt ljus och din kärlek!" är min bön.
Sakta kommer vi till Camagüey på de vidsträckta slätterna vattnade av två floder i mitten av Kuba. Staden Camagüey, tidigare Staden Santa Maria del Puerto Príncipe, grundades den 2 februari 1514, den är landets tredje största stad med 305 845 invånare och huvudstad i provinsen Camagüey. Vi sov på "Hotel Colon", vars arkitektur exponerar hela historien om denna lilla stad. I juli 2008, blev den ett världsarv.
Dagen efter åt vi lunch i kommunen Sancti Spiritus (Heliga Anden), också huvudstaden i provinsen Sancti Spiritus på gränsen till Camagüey är också klassificerad som världsarv. Där bor 135 533 invånare. Ekonomin i regionen präglas av grödor, sockerrör, tobak, boskap och fiske. Den gamla kyrkan (med ett grönt tak) vars historia går tillbaka till det sextonde århundradet, är den äldsta kyrkan i landet.
Vi är med Mona och Maria när de är ensamma, annars håller vi oss på de sista platserna i bussen som de sämsta elever, och är mest för oss själva Malte och jag. Efter middagen kommer ibland ett par eller två och sitter med oss och pratar efter att de har tagit sig en drink. Vem är vi? Vad gör vi? Var kommer vi ifrån? När jag säger att jag är författare, skämtar en man: «Författare? Du ser ut inte som någon som kan skriva.» Och han skrattar. I Frankrike så uppmuntrar man brytning. Fransmännen är bara nöjda att förstå vad man säger så att de inte behöver lära sig andras språk. Med svenskarna är det tvärtom. Brytning generar dem. Så de som är fokuserade på min brytning, hör inte på vad jag säger. Jag påpekar att jag inte skriver på svenska utan på franska och kreolska. Det bryr han sig inte om. Hans fru berättar om allt de äger hemma. I vanliga fall är det sådana situationer som får mig att skratta, för det är humor. «Tänder skrattar om elände.» är ett kreolskt ordspråk. Men nu, bromsar jag mig för att inte skratta för mycket eller bli för glad. Eller glad alls. Och jag fortsätter att komma sist.
– Varför kommer du sist? frågar en man.
– För att jag går av sist från bussen och den sista kan också vara först, svarar jag.
– Först är du inte, svarar han.
Där också, i vanliga fall skulle jag ha skrattat ihjäl mig. Jag håller minen.
Trinidad är en liten stad och en kommun i provinsen Sancti Spiritus och också ett världsarv av UNESCO sedan 1988. 75 000 invånare bor i den pittoreska pastellfärgade staden. Hela dess historia kan läsas i «Historia de Trinidad» av Francisco Marín Villafuerte, den officielle historikern. Dess koloniala villor och herrgårdar av gamla tegeltak och väggar i sten, är en skönhet att se. Inget spår av modernismen och tiggare. Invånarna är mycket varma och trevliga. De små marknaderna visar deras kreativitet. Utanför staden ligger Playa Ancón och flera turisthotell som var en av de första nya turistanläggningarna som utvecklades i Kuba under Castros diktatur. La Plaza Mayor och la Casa de Trova är mycket populära.
13 km från Trinidad, i byn Manacas jublade vi som barn Malte och jag när vi klättrade de 137 stegen upp i Iznaga tornet, 45,5 meter högt, uppförd 1816 av den rike slavhandlaren María del Carmen Alejo Iznaga.
Maria träffar sin familj
Nästa morgon hade Maria beställt en taxi för att Malte, Mona och jag skulle göra henne sällskap till Guao, in i landet där hennes familj bor. Härlig med en utflykt! Först stannar Maria vid en liten bäck, plockar blommor som växer vid kanten av vägen, binder dem ömt i en tjusig bukett och deponerar den försiktigt i vattnet.
– Det är för att hedra min mor säger hon med tårar i ögonen.
Aldrig glömmer jag hur lyckliga familjen blev av att se Maria. Obeskrivligt! En sådan ovation som vederkvickade min själ. Hennes farbror Pedro Vilches Rivero, kallas för Fa, en glad hundraåring kunde inte tro sina ögon:
– Caramba! Maria! Jag så är glad! Caramba! Maria! hurrade Fa.
Där var det tillåtet att skratta, att högljutt visa sin glädje. Befriad för en stund, det gjorde jag.
– Caramba! Maria! Caramba! Maria! upprepade jag med honom.
Ett jättefint foto av Maria prydde det spartanska rena lilla huset. Alla pratade tillsammans med Maria som hade armarna fulla med presenter och läkemedel till dem, medan Fa hoppade omkring och fortsatte sitt mantra:
– Caramba! Maria! Jag så är glad! Caramba! Maria! Caramba! Maria! Jag så är glad! Caramba! Maria!
Santa Clara! Santa Clara! En liten stad med 207 963 invånare, uppkallad efter Clara av Assisi, en anhängare av Franciskus av Assisi och grundare av Poor Ladies Order (Poor Clares). Grundades 1689 av invånarna i Remedios, Santa Clara blev känt under den kubanska revolutionen. Den 28 december 1958, med endast 300 män, besegrade Ernesto Lynch alias El Commandante Che Guevara, Commandant Fidel Castros bästa kamrat, 3000 soldater av Fulgencio Batista som försvarade staden. Därefter spårade han ur ett tåg med militära trupper och en arsenal av vapen, Batistas män flydde från tåget. Den imponerande statyn av krigaren El Che dominerar det mausoleum som rymmer kvarlevorna av honom och hans krigare.
Fast denna långa resa saknade den verkliga glädjen var den en upplevelse som hamnade i pilgrimsfärdarkivet som Jesus med sitt kors. Resan drar mot sitt slut. Korrekta och tacksamma, vi ger guiderna generösa dricks. Den kubanska reseledaren tackar oss ärligt. Den svenske frågar om det är en muta. Bara han vet varför. Jag analyserar inte längre. Jag har insett att han inte vet vad han gör så jag låter mig inte bli provocerad. Snällt svarar jag till honom per brev att det var det inte. Det skulle kunna ha varit en muta om jag hade givit dricks bara till honom och inte till Leina. Jag låter honom gå. Ilskan gav vika för besvikelsen som flyger som en örn över mitt huvud. Jag låter inte den bygga bo i mina flätor för jag insåg att i en grupp, en familj eller ett företag, väljer man alltid en syndabock. Enligt ordlistan: «En syndabock är en symbol för utplånande av människors synder. Genom en ritual fördes folkets synder symboliskt över till ett djur som sedan antingen offrades eller drevs bort. Bland annat i Torah och Gamla testamentet i Bibeln finns berättelser om syndabockar, men liknande ritualer har förekommit i andra religioner än judendomen.» Kom ihåg att jag blev vald att statueras som ett exempel. Jag stod på mig och påminner mig-själv att jag betalade priset materiellt, mentalt och känslomässigt för att besöka Kuba. Nu är det dags att kasta in handduken och räkna dagarna.
Jag är just nu urtrött att skylla på mig själv, för att ha modet att vara mig själv, att känna, att reagera. Ju längre vi lever, ju närmare döden är man. Så livet är både kort och oändligt. Jag har kommit fram till att det inte är tiden som är dyrbar, utan det är bortom tiden: en kunskap som kräver hjärtats intelligens, uppmärksamhet och en delikat intimitet med sig själv. Sinnesnärvaro. Det är inte lätt. Jag kan bara förlåta vissa i gruppen deras attityd, som jag förlåter mig själv för att ha valt att ha skapat den situationen genom att välja Albatros "Cuba Grande". Men utan de 3 minuterna, skulle jag återvända hem blind för rasismen i Kuba. Men vem bryr sig om rasismen i Kuba? Var det viktigt? Kanske inte. Jag vet inte. "Historien skall frikänna mig" sade Fidel. Min äkta revolt är just nu mitt återskapande att förena mig med Anden, i det oändliga andetaget som tillhör oss alla utan undantag även rasisterna. Jag återföds och börjar andas. Där jag är. Tack Välgörenhets Jungfrun av El Cobre! Tack, tack, tack!
Äntligen rofylld är jag i Ernesto Lynch alias Che Guevaras mausoleum, omgiven av hans jättestora bilder och krigsföremål. Jag föreställer mig drömmen av tusentals unga Che fanatiker som fortfarande måste avhandlas på skolor: "Jag är inte en befriare. Befriare existerar inte. Folk befriar sig-själva.” Hur många fångar frihetens anda?
"Framför allt, var alltid i stånd att känna djupt i ditt hjärta vilken orättvisa som begåtts mot vem som helst, var som helst i världen. Detta är den vackraste kvaliteten av en revolutionär", sade Che. Precis innan, med sin krigsreporters röst hade den blonda guiden läst hans brev till sin gode vän Fidel, och samtidigt hade han meddelat Putins världskrigsförklaring i Ukraina. En våg av rädsla skakade lyxbussen och tystade pensionärerna förutom Mona som lekfullt kuttrade «Lili Marlene» « Vie einst Lili Marlene … » I ett dramatiskt ögonblick såg jag mig själv i "Anne Frank".
Det är tur att jag bor i ett land med yttrandefrihet, fast... ibland undrar man. Yttrandefrihet är att vara fri att uttrycka sina tankar, oavsett hur grymma de är. Varför? För att det är enda sättet att bemästra dem. Vissa länders ledare är så skrämda av sina medborgares tankar att de hotar med munkavlar, tortyr, lagar eller förbud. Är det svårt att begripa att, om man fångar tankarna bryter de sig loss förr eller senare som en orkan, på ett eller annat sätt? I ett ord, tankarna blir ännu mäktigare om man inte ventilerar dem. Det är en naturlag. Det är precis därför det finns demokrati, fast... det är en annan historia. Vi är i Kuba.
Jag vaggar i en regression. Uppfostrad av människor i fyra länder, i Guadeloupe, där jag föddes, lärde jag mig att skratta med andra och gråta ensam. Sedan dess delar jag bara min glädje och drar mig undan i sorg. I Frankrike lärde jag mig att man lånar bara till de rika. Det är så jag fångade den verkliga rikedomen. I Belgien lärde jag mig att inte ta mig på allvar. Den kunskapen skärpte min humor. I Sverige lärde jag mig att jag inte har något att lära andra och att inte tro att jag är någon. Detta fick mig att lära mig av andra i syftet att känna mig själv och acceptera mig själv som jag är. Idag är jag min bästa vän.
En svärm av kinesiska turister omringar mig. En kvinnlig vakt ler. Jag befriar mig från skaran för att inse att jag är på den enastående graven till ära av El Che Guevara, idolen för vänsterorienterade akademiker och studenter i väst, en symbol för marxistiska revolutionära rörelser runt om i världen och samtidigt en ikon för kampen för de fattiga och förtryckta, kriget mot imperialismen och kapitalismen. Hans popularitet fortsätter på grund av sina anti - konsumistiska minnesvärda meningar. Och ändock, ändock, hans berömda affisch med dess kommunistiska guerrillero basker är den mest sålda i hela världen. Jag själv köpte basker, skulpturer, muggar, flaggor, t-shirts och affischer för mina unga vänner. Jag studerar en fin helbild av honom. Jag ser en dyster glöd i ögonen på en snygg ung och skör man, blyg, charmig, modig, ivrig av rättvisa, äventyr, frihet och att bli erkänd. En ung man som ingen skulle ha kommit ihåg om han inte hade krigat i frihetens namn.
«Det finns bara en resa, den inre resan» skrev Rainer Maria Rilke.
Ön Cayo Santa Maria
Ön Cayo Santa Maria är rent turistisk och isolerad från kubanerna. Ett blått armband ger tillgång till allt. De enda kubanerna på ön är hotellets personal. De flesta turister är kanadensare och känner inte till Kuba och vet ingenting om det. De har råd bara för att sola och bada. Jag undrar om jag efter att ha korsat "Cuba Grande" vet mer än dem. Mitt svar är, för att känna och förstå Kuba måste man vara kubansk eller kubanska. Många kubaner roade sig att få mig att formulera:
– Soy cubana, soy popular!
"Hasta Siempre Che Guevara", Carlos Pueblas ballad som jag hörde i alla dagliga konserter under dessa femton dagar surrar i mig.
Aprendimos a quererte,
Desde la histórica altura,
Donde el sol de tu bravura
Le puso cerco a la muerte.
Refrain :
Aquí se queda la clara,
La entrañable transparencia
De tu querida presencia,
Comandante Che Guevara.
Tu mano gloriosa y fuerte
sobre la historia dispara,
cuando todo Santa Clara
Se despierta para verte.
Refrain :
Vienes quemando la brisa
con soles de primavera
para plantar la bandera
con la luz de tu sonrisa
Refrain :
Tu amor revolucionario
te conduce a nueva empresa,
donde esperan la firmeza
de tu brazo libertario.
Stockholm 2014-04-11
Maxette Olsson
Källor:
- Alba, Luis. 'Tracing the Origins of Salsa Music.' History of Salsa and other Latin dances (2002)
- Noirs, Blancs, Métis : où en est Cuba ?
- STUDY IN CUBA Top universities
- Comment fonctionne l’éducation à Cuba ?
- Pas facile d'être noir ou métis à Cuba
- Cuba : les barrières raciales pour les Métis et les Noirs restent un sujet tabou
- Sverige krävs på pengar för slaveri
- 32 piskrapp vid quatre piquets -Svensk rättvisa och slavlagar på Saint Barthélemy